Låt oss erbjuda hjälp innan det värsta händer!

Ansvar för våld?

En ny statlig utredning har på uppdrag av Åsa Regnér nyligen presenterat sin nationella strategi (SOU 2015:55) för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Rikskriscentrum deltog i referensgrupparbete under utredningen och har haft god dialog med ansvariga utredare bland annat Mikael Thörn. Stor betoning lades under utredningen på att gå från retorik till praktik. Nu när utredningens förslag offentliggjorts och vi läser Thörns mycket väl formulerade text i ETC Debatt, 2015-09-22 väcks kritiska frågor om ambitionsnivån vad det gäller steget från ord till handling. Samma retoriska mönster återkommer nämligen där, som i avsiktsförklaringen utredarna återkom till under arbetet med den nationella strategin ” Vi behöver inte prata om pojkar och mäns våld, vi måste göra något åt det.” Från Retorik till praktik lyftes upp som en ståndpunkt som ska genomsyra strategin.

Det är därför med stor besvikelse vi ser resultatet av den retoriken i praktiken när vi läser den nationella strategin som Thörn är medförfattare till. Av de 8 områden som regeringen prioriterat att fokusera på, handlar endast ett om att arbeta med våldsutövarna!

Hur ska vi förstå de dubbla signalerna när Mikael Thörns även i sitt ETC-inlägg samtidigt deklarerar ”Att arbeta mot våld och för ett jämställt samhälle är inte enbart ett ansvar för flickor och kvinnor – utan i allra högsta grad ett ansvar för pojkar och män” Är det verkligen i allra högsta grad om man i samtidigt ger det så försvinnande litet utrymme i utredningen

Vi har svårt att se argumenten för att utredningen ger så lite utrymme för det faktiska arbetet med att stoppa våldsutövarna?

Ska vi verkligen 2015 med regeringens goda minne fortsätta behandla mäns våld mot kvinnor som ett område där männen är en liten detalj i sammanhanget? Vart tar männens ansvar vägen då? Hur kommer det sig att man inte förväntar sig mer av männen? Denna typ av upprätthållande av rådande samhällsmönster är precis det som behöver förändras inte förstärkas från regeringshåll

Problemet detta så tydligt visar på är den politiska brist på intresse och aktivitet på området, när det gäller våldsutövande män. Retoriskt vill alla stoppa mäns våld men få gör något i praktiken. Vi menar att detta också är en ansvarsfråga. Om regeringens nationella strategi verkligen vill stoppa våld kan de inte som nu undvika detta ansvar utan istället axla ansvaret och bidra till utvecklingen inom detta område i mycket större skala.

Begreppet våldsförbyggande arbete nämns på ett flertal ställen i utredningen men tyvärr i svepande och oprecisa ordalag. Rikskriscentrums medlemsmottagningar har under många år arbetat våldsförebyggande med män. Vi vet att många mäns sätt att hantera kriser, konflikter och tillkortakommanden är genom aggressivitet och i förlängningen våld. Det pågår alltså redan ett våldsförebyggande arbete runt om i landet. Rikskriscentrum hade välkomnat att detta också hade gett avtryck i utredningen genom att tydligt rekommendera att verksamheter riktade mot män ska uppmärksammas, tydliggöras och ges ekonomiska möjligheter att utvecklas och växa.

Vi värjer oss starkt mot att bli en del av den vana i samhället där våldet ska behöva ske innan samhället agerar. Vi ser det som en ansvarsfråga där vi alla som ser och vet om hur våldets mekanismer fungerar, agerar förebyggande, inte avvaktar tills våldets kraft trasar sönder nära relationer

Vi uppfattar detta som orsakskedja med många länkar, där en av de mest avgörande länkarna är regeringen.

Vår kritik består av två områden:

  • Att stoppa mäns våld mot kvinnor, genom att ge arbetet med att stoppa våldsutövarna så lite fokus, är enligt oss kontraproduktivt och behöver justeras för att strategin ska vara trovärdig.
  • För det andra så vill vi att avsiktsförklaringen från retorik till praktik även gäller behandlingsarbetet med våldsutövarna. Det saknas konkreta förslag!

Signalen från regeringen bör vara tydligare med att visa på ansvaret för männen i denna fråga, inte som nu förminska detta!

Ett stöd till en riksorganisation för behandling av män som har eller riskerar att använda våld vore på sin plats. Den kan samla kunskap, initiera forskning för evidensbaserad utvärdering, sprida kunskap, stödja uppbyggnad av ny verksamhet etc. En förebild är de paraplyorganisationer som organiserar och utvecklar kvinnojourerna i Sverige. Rikskriscentrum har tydligt signalerat att vi redan tar ansvar och är mer än redo att axla större ansvar för att samla den befintliga kunskap som finns och bidra till utvecklingen av fler seriösa behandlingsmetoder för att stoppa våldet.

Låt oss stoppa våldet nu, mindre retorik och mer praktik är vägen dit!

Ordförande Rikskriscentrum


Ordförande Manscentrum, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center